Hejdå ledighet.
Nu har mina 5 dagars ledighet gått förbi... Kära nån, tiden går allt fort du! Men gott vare allt!
Snart så blire att gå (med lite halvdystra steg) iväg till bussen som ska ta mig till jobbet. Meeeen åt andra sidan, jag tjänar mkt cash! ;D
Btw, en happy news! OM EN VECKA ÄR JAG PÅ ETT FLYGPLAN PÅVÄG TILL ALBANIEN!!!! :D 35 grader varmt, peppra med Guds ord, åka flygplan för första gången, göra ett drama i ett fängelse, asså tjena, TAGGA! Helt sjukt! När vi beställde biljetterna var det två månader kvar, nu är det EN VECKA kvar!
Sjukt.
Ajaa, ha en underbar påsk nu allesammans! :D
Fridens! (:
Snart så blire att gå (med lite halvdystra steg) iväg till bussen som ska ta mig till jobbet. Meeeen åt andra sidan, jag tjänar mkt cash! ;D
Btw, en happy news! OM EN VECKA ÄR JAG PÅ ETT FLYGPLAN PÅVÄG TILL ALBANIEN!!!! :D 35 grader varmt, peppra med Guds ord, åka flygplan för första gången, göra ett drama i ett fängelse, asså tjena, TAGGA! Helt sjukt! När vi beställde biljetterna var det två månader kvar, nu är det EN VECKA kvar!
Sjukt.
Ajaa, ha en underbar påsk nu allesammans! :D
Fridens! (:
Värdsidealet idag.
Vad säger världen att du ska se ut som? Om du är tjej, ja det är enkelt hur världen vill att du ska se ut. Smal, det är okej med muskler, inte för mycket så att du börjar se ut som en man. Men lite, du ska iallafall kunna vara någolunda stark. Mer då? Jo du ska träna och var hurttig samt äta en morot per dag för att nå upp till idealet.
Om du är man då? Hur ska du se ut, enligt världen? Jag är ingen man o jag är inte någon expert på det, men jag tror mig veta något om det. Du ska ha muskler. Armmuskler, benmuskler, magrutor, bröstmuskler etc etc etc. Och samma där, du ska vara hurttig och träna för att nå målet, att bli stor o att bli stark. o juste ja, du ska äta en massa protiner i pulverform på burk och en massa mat för att ha något att göra muskler utav.
Men vad säger du att du själv vill vara? O säger du att du vill vara stark m muskler och smal som en pinne, är det då vad DU vill eller är det vad världen vill?
Vi blir influreade av världens tänkande varje dag. av miljön som vi lever i, hela tiden. Och ju mer tiden har gått i den här miljön som vi har levt i, ju mer psykiskt instabilare har vi blivit. Varför är vi psykiskt instabila? Jo för att världen säger att du måste lyckas, annars är du inget. Och när du inte lyckas då, vad händer? Du mår dåligt. När du inte lyckas med jobbet, träningen eller med familjen på det där perfekta sättet som din miljö säger att du ska, ja då börjar vi må psykiskt dåligt och blir psykiskt instabila. Det är otoligt många i vårat samhälle som är sjukskrivna, går till pskykologer och terapefter. Det finns en anledning till det, självklart att de mår dåligt, men varför? Är det samhällets fel? Är det miljöns fel? Världsidealets fel? Eller är det ditt och mitt fel?
Någonstans i mitten av allt det här så påminns iaf jag om att jag är inte perfekt. För jag lyckas inte med allting som jag vill. Träna, diciplin och plugg. Men jag är iallafall något som är naturligt, jag är mänsklig. Men bara för att man är mänsklig så betyder det inte att du ska sluta försöka göra det som är bäst för dig själv.
Vet du en sak? Miljön, som säger vad du ska ha på dig, hur du ska se ut, hur du ska lyckas med jobb och familj. Det, alltså miljön, är vi. Du och jag. Vi är miljön som säger vem som är snygg och vem som är perfekt eller inte. Om vi är miljön så är det vi som sätter upp världsidealen. Om vi är miljön så är vi också samhället. Om du är miljön så är det vi som står för varandras välmål. Om vi är miljön så kanske det är vårat fel till att andra mår dålig. Vi sätter krav på människor, att de ska vara si och så. Vi sätter en standar ribba för alla. Är det nyttigt eller sunt? Är det okej?
Om jag är miljön så kan jag också bryta en trend. Trenden att tycka som alla andra. Jag är ärlig i min åsikt när jag säger: Jag tycker inte att muskler är fint. Armmuskler, ja visst det är snyggt till viss gräns. Ser man blodkärl, nej tack. Magrutor, inte min grej. Jag förstår faktiskt inte grejen med att ha en man med 6-8 hårda rutor på magen? Det får mig att tänka på 6-8 fyrkantiga plast burkar fasttejpade på en stackars kille... fattar fortfarande inte grejen.
O det där med att vara smal, jo visst det är la snyggt. Men jag tycker inte att en pinne till tjej där benen syns o känns är snyggt heller. Okej, jag tycker inte om fett heller. Men när jag ser på en annan människa så bryr jag väl mig inte så värst mycket om hur han/hon ser ut angående fett? Kanske om det är någon man skulle vara intresserad utav, jag menar det är mänskligt det med. Det är så vi är och är skapade att vara. Människor som kollar efter en partner och kollar efter en aktraktiv partner.
Men vad är aktraktivt då? Jag tror att det är helt upp till dig själv. Men jag tror mestadels att det aktraktiva ligger i din personlighet, inte hur du ser ut. Visst, det spelar in men om du vill ha en bra kille/tjej så kommer du hitta en som går först och främst på din personlighet, inte på ditt utseende. Och om du är kristen, om du vill ha en riktigt andlig partner, börja bli andlig själv.
Det kanske är dax att sluta se på reklamsblad om hur 'just du ska vara' och det kanske är dax att sluta vara 'plastic' /vara någon annan än dig själv, och kanske börja bli den du själv vill att du ska vara. Om du vill bli ett muskelberg för att DU tycker det är snyggt så visst, be my gest, gör vad du vill så att säga. Men gör det för DIN skull och inte för någon annans, inte för att magasiner vill det eller för att du vill vara som alla andra. Om du vill bli smal som en pinne, go for it! Men som sagt, bara om DU vill det.
Och snälla, om du nu tänker träna för att nå ditt mål, gör det då på ett sunt sätt! Du som är tjej och vill bli smal, sätt dig inte vid toastolen och kräks för att du är desperat till att bli smal. O ät lite mer än en morot! Din kropp mår inte bra utav en morot om dagen, ät! O du framtida muskelknutte som läser det här, bränn inte ut dig. Var sund i din träning, det är bäst så om du vill träna och må bra. Det är en bra sak att må bra, ut och röra på sig. Men om du har fel mål, att bli så som världen säger att du ska bli, hur bra är det då?
Säger tre sista ord:
Var dig själv.
Fridens! (:
Om du är man då? Hur ska du se ut, enligt världen? Jag är ingen man o jag är inte någon expert på det, men jag tror mig veta något om det. Du ska ha muskler. Armmuskler, benmuskler, magrutor, bröstmuskler etc etc etc. Och samma där, du ska vara hurttig och träna för att nå målet, att bli stor o att bli stark. o juste ja, du ska äta en massa protiner i pulverform på burk och en massa mat för att ha något att göra muskler utav.
Men vad säger du att du själv vill vara? O säger du att du vill vara stark m muskler och smal som en pinne, är det då vad DU vill eller är det vad världen vill?
Vi blir influreade av världens tänkande varje dag. av miljön som vi lever i, hela tiden. Och ju mer tiden har gått i den här miljön som vi har levt i, ju mer psykiskt instabilare har vi blivit. Varför är vi psykiskt instabila? Jo för att världen säger att du måste lyckas, annars är du inget. Och när du inte lyckas då, vad händer? Du mår dåligt. När du inte lyckas med jobbet, träningen eller med familjen på det där perfekta sättet som din miljö säger att du ska, ja då börjar vi må psykiskt dåligt och blir psykiskt instabila. Det är otoligt många i vårat samhälle som är sjukskrivna, går till pskykologer och terapefter. Det finns en anledning till det, självklart att de mår dåligt, men varför? Är det samhällets fel? Är det miljöns fel? Världsidealets fel? Eller är det ditt och mitt fel?
Någonstans i mitten av allt det här så påminns iaf jag om att jag är inte perfekt. För jag lyckas inte med allting som jag vill. Träna, diciplin och plugg. Men jag är iallafall något som är naturligt, jag är mänsklig. Men bara för att man är mänsklig så betyder det inte att du ska sluta försöka göra det som är bäst för dig själv.
Vet du en sak? Miljön, som säger vad du ska ha på dig, hur du ska se ut, hur du ska lyckas med jobb och familj. Det, alltså miljön, är vi. Du och jag. Vi är miljön som säger vem som är snygg och vem som är perfekt eller inte. Om vi är miljön så är det vi som sätter upp världsidealen. Om vi är miljön så är vi också samhället. Om du är miljön så är det vi som står för varandras välmål. Om vi är miljön så kanske det är vårat fel till att andra mår dålig. Vi sätter krav på människor, att de ska vara si och så. Vi sätter en standar ribba för alla. Är det nyttigt eller sunt? Är det okej?
Om jag är miljön så kan jag också bryta en trend. Trenden att tycka som alla andra. Jag är ärlig i min åsikt när jag säger: Jag tycker inte att muskler är fint. Armmuskler, ja visst det är snyggt till viss gräns. Ser man blodkärl, nej tack. Magrutor, inte min grej. Jag förstår faktiskt inte grejen med att ha en man med 6-8 hårda rutor på magen? Det får mig att tänka på 6-8 fyrkantiga plast burkar fasttejpade på en stackars kille... fattar fortfarande inte grejen.
O det där med att vara smal, jo visst det är la snyggt. Men jag tycker inte att en pinne till tjej där benen syns o känns är snyggt heller. Okej, jag tycker inte om fett heller. Men när jag ser på en annan människa så bryr jag väl mig inte så värst mycket om hur han/hon ser ut angående fett? Kanske om det är någon man skulle vara intresserad utav, jag menar det är mänskligt det med. Det är så vi är och är skapade att vara. Människor som kollar efter en partner och kollar efter en aktraktiv partner.
Men vad är aktraktivt då? Jag tror att det är helt upp till dig själv. Men jag tror mestadels att det aktraktiva ligger i din personlighet, inte hur du ser ut. Visst, det spelar in men om du vill ha en bra kille/tjej så kommer du hitta en som går först och främst på din personlighet, inte på ditt utseende. Och om du är kristen, om du vill ha en riktigt andlig partner, börja bli andlig själv.
Det kanske är dax att sluta se på reklamsblad om hur 'just du ska vara' och det kanske är dax att sluta vara 'plastic' /vara någon annan än dig själv, och kanske börja bli den du själv vill att du ska vara. Om du vill bli ett muskelberg för att DU tycker det är snyggt så visst, be my gest, gör vad du vill så att säga. Men gör det för DIN skull och inte för någon annans, inte för att magasiner vill det eller för att du vill vara som alla andra. Om du vill bli smal som en pinne, go for it! Men som sagt, bara om DU vill det.
Och snälla, om du nu tänker träna för att nå ditt mål, gör det då på ett sunt sätt! Du som är tjej och vill bli smal, sätt dig inte vid toastolen och kräks för att du är desperat till att bli smal. O ät lite mer än en morot! Din kropp mår inte bra utav en morot om dagen, ät! O du framtida muskelknutte som läser det här, bränn inte ut dig. Var sund i din träning, det är bäst så om du vill träna och må bra. Det är en bra sak att må bra, ut och röra på sig. Men om du har fel mål, att bli så som världen säger att du ska bli, hur bra är det då?
Säger tre sista ord:
Var dig själv.
Fridens! (:
"Det är dax!" - Apan i Lejonkungen.
ibland får jag tre ord i mitt huvud:
"Det är dax!"
De orden får jag speciellt när jag tänker på något som är negativt i min personlighet eller i mina handlingar och jag anser att jag borde göra en förvandling. Alltså börja göra något åt det ist för att tänka på det och "tycka synd om mig själv"
Då kommer de där orden upp i skallen på mig och jag blir verkligen påmind om att jag faktiskt KAN göra något åt det! Det krävs bara en hel del disiplin (som jag är sämst på.. men det är inget ursäkt till att inte kunna förändra en situvation!) o sedan väldigt mkt vilja och bara göra det! Gör en förändring!!
På råga på allt så får jag också den där apan röst, han i Lejonkungen... Det kan vara nice för någon sekund, sedan förstår man allvaret.. Allvaret att det är faktiskt dax att förändras. Det är lika smärtsamt som om man får apans käpp i huvudet... aj. Men det blir ju iaf ett bra resultat av det iaf! =)
Jag har kunnat vara väldigt disiplinerad ibland. Ex i : Relationer, vart går gränsen? Jo den går här! Eller i mat, hur mkt får jag äta till lunch? Jo så här mkt! Inget godis? NEJ! Eller i ex pluggtid, ha en heldag till plugg och alltid ha en lucka för pluggande från måndag - fredag ifall jag behöver det. etc. Har jag verkligen bestämt mig för något så kan jag lyckas med det, i minnst sagt några månader iaf. Vilket kanske är allt vad man behöver för stunden.
Enyway. Jag tror att jag behöver slipa lite mer på min personlighet. Dra gränser. Vad får jag säga och inte. När man snackar med någon vän, säga ifrån om man snackar om något dumt eller något dumt om någon annan. Dra gränser när det handlar om hur jag beter mig. Hur långt in på natten någon får vara hemma hos mig. Hur mkt jag snackar i telefon (tro mig, tele räkningen har blivit rätt så höga det här året....) etc etc.
Gränser alltså... Intressant.
Vad händer om jag inte skulle dra några gränser då?
Ärligt talat. Om jag inte hade dragit några gränser för något hade jag nog kännt mig lite äcklad av mig själv faktiskt.
Tänk om du inte drar gränser? Gränsen på vad någon får göra emot dig? Säga till dig? Säga om andra? Det blir nästan tillslut som att du inte är något värt och alla runt omkring dig får göra vad de vill med dig...
Eller för oss tjejer, när en kille börjar flirta med en. Vart drar du gränsen? Hur långt får han gå? Hur hade jag blivit i min personlighet om någon kille fick gå hur långt han ville? Jösses, jag hade nog kännt mig som om jag var skräp. Att jag inte var speciell och att jag inte var något att ha. Att det fanns bättre tjejer än mig om jag tillät allting, vad som helst.
Eller skitsnack. Det råkar vi ut för allihopa. Vart drar man gränsen? Din polare säger något om någon annan. Kanske så att din polare säger vad någon annan har sagt till honom/henne i förtroende och säger det vidare till dig. Vad gör du med ditt nyfikna öra? Säger du helt seriöst till din polare: "Inte för att vara taskig men det här vill jag inte höra" ...
Jag har varit med om det en enda gång under mina 20 lååååga år här på jorden... kände mig helt plötsligt ass gammal.
Ne men, det är väl inte så mkt o säga om den grejen. Det var kort o gott så att jag hade berättat en personlig grej för min cellgrupp en gång i behov av förbön. Jag var lite orolig att just en person skulle berätta det vidare. Och när vi snackade lite om det så var jag påväg att berätta lite mer om det. Och personen sa så här till mig: "Inte för att vara taskig, men det här vill jag nog fakiskt inte höra."
Jag blev chockad faktiskt. Om jag ska vara helt ärlig, så blev jag det. Men på ett bra sätt. Den personen vann mitt förtroende och respekt helt och fullt i de orden! Ingen har någonsin sagt så till mig, ingen har dragit en gräns på det sättet. Det fick mig att tänka till! Nu var detta ett tag sedan, men det är fortfarande nyttigt att höra och nyttigt att tänka tillbaka till. För i allt detta, i den berättelsen, så började jag att tänka: "Vart drar jag MIN gräns?"
Ju mer jag har tänkt på det, ju mer så börja jag tänka att det faktiskt är dax för en förändring i mitt beteende. Det är dax att dra gränser, för min egen skull. Och varför skriver jag det här på min blogg för? Jo för att skicka tanken vidare. Vart drar du din gräns? Är det dax för en förändring i ditt liv? Du fixar allt bara du vill.
O btw, något jag också har tänkt på. Allting man hör, tar in i sitt liv, är inte alltid nyttigt. Ex skitsnack. Det är inte nyttigt för dig att du lyssnar på skitsnack. Varför? Ja låt mig säga så här, det heter skitsnack av en anledning right? Snacket är fullt utav skit. Precis som en bajspåse som är full av skit. Någon slänger ut sig skitsnack = Någon kastar en bajspåse full av bajs på dig. Ska du tillåta personen kasta skit på dig? Oftast så brukar vi vilja det. Lyssna på skitsnacket alltså. konstigt nog. Och något vi brukar göra i nästa stund, det är att sprida det vidare, kasta bajspåsen vidare.
För det första: Du blir skitig.
För det andra: Du sprider skit om någon annan. Du gör illa någon annan samtidigt som du själv luktar skit.
För det trejdje: Andra människor tappar både respekten och viljan att umgås med en bajspåse.
Jag gör nog som den där apan, bara för att du ska vakna lite grann. Jag slår dig med en käpp i huvudet och säger de tre magiska orden:
"Det är dax!"
"Alltså, om någon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, se, det nya har kommit."
- 2 kor 5:17
Fridens! (:
"Det är dax!"
De orden får jag speciellt när jag tänker på något som är negativt i min personlighet eller i mina handlingar och jag anser att jag borde göra en förvandling. Alltså börja göra något åt det ist för att tänka på det och "tycka synd om mig själv"
Då kommer de där orden upp i skallen på mig och jag blir verkligen påmind om att jag faktiskt KAN göra något åt det! Det krävs bara en hel del disiplin (som jag är sämst på.. men det är inget ursäkt till att inte kunna förändra en situvation!) o sedan väldigt mkt vilja och bara göra det! Gör en förändring!!
På råga på allt så får jag också den där apan röst, han i Lejonkungen... Det kan vara nice för någon sekund, sedan förstår man allvaret.. Allvaret att det är faktiskt dax att förändras. Det är lika smärtsamt som om man får apans käpp i huvudet... aj. Men det blir ju iaf ett bra resultat av det iaf! =)
Jag har kunnat vara väldigt disiplinerad ibland. Ex i : Relationer, vart går gränsen? Jo den går här! Eller i mat, hur mkt får jag äta till lunch? Jo så här mkt! Inget godis? NEJ! Eller i ex pluggtid, ha en heldag till plugg och alltid ha en lucka för pluggande från måndag - fredag ifall jag behöver det. etc. Har jag verkligen bestämt mig för något så kan jag lyckas med det, i minnst sagt några månader iaf. Vilket kanske är allt vad man behöver för stunden.
Enyway. Jag tror att jag behöver slipa lite mer på min personlighet. Dra gränser. Vad får jag säga och inte. När man snackar med någon vän, säga ifrån om man snackar om något dumt eller något dumt om någon annan. Dra gränser när det handlar om hur jag beter mig. Hur långt in på natten någon får vara hemma hos mig. Hur mkt jag snackar i telefon (tro mig, tele räkningen har blivit rätt så höga det här året....) etc etc.
Gränser alltså... Intressant.
Vad händer om jag inte skulle dra några gränser då?
Ärligt talat. Om jag inte hade dragit några gränser för något hade jag nog kännt mig lite äcklad av mig själv faktiskt.
Tänk om du inte drar gränser? Gränsen på vad någon får göra emot dig? Säga till dig? Säga om andra? Det blir nästan tillslut som att du inte är något värt och alla runt omkring dig får göra vad de vill med dig...
Eller för oss tjejer, när en kille börjar flirta med en. Vart drar du gränsen? Hur långt får han gå? Hur hade jag blivit i min personlighet om någon kille fick gå hur långt han ville? Jösses, jag hade nog kännt mig som om jag var skräp. Att jag inte var speciell och att jag inte var något att ha. Att det fanns bättre tjejer än mig om jag tillät allting, vad som helst.
Eller skitsnack. Det råkar vi ut för allihopa. Vart drar man gränsen? Din polare säger något om någon annan. Kanske så att din polare säger vad någon annan har sagt till honom/henne i förtroende och säger det vidare till dig. Vad gör du med ditt nyfikna öra? Säger du helt seriöst till din polare: "Inte för att vara taskig men det här vill jag inte höra" ...
Jag har varit med om det en enda gång under mina 20 lååååga år här på jorden... kände mig helt plötsligt ass gammal.
Ne men, det är väl inte så mkt o säga om den grejen. Det var kort o gott så att jag hade berättat en personlig grej för min cellgrupp en gång i behov av förbön. Jag var lite orolig att just en person skulle berätta det vidare. Och när vi snackade lite om det så var jag påväg att berätta lite mer om det. Och personen sa så här till mig: "Inte för att vara taskig, men det här vill jag nog fakiskt inte höra."
Jag blev chockad faktiskt. Om jag ska vara helt ärlig, så blev jag det. Men på ett bra sätt. Den personen vann mitt förtroende och respekt helt och fullt i de orden! Ingen har någonsin sagt så till mig, ingen har dragit en gräns på det sättet. Det fick mig att tänka till! Nu var detta ett tag sedan, men det är fortfarande nyttigt att höra och nyttigt att tänka tillbaka till. För i allt detta, i den berättelsen, så började jag att tänka: "Vart drar jag MIN gräns?"
Ju mer jag har tänkt på det, ju mer så börja jag tänka att det faktiskt är dax för en förändring i mitt beteende. Det är dax att dra gränser, för min egen skull. Och varför skriver jag det här på min blogg för? Jo för att skicka tanken vidare. Vart drar du din gräns? Är det dax för en förändring i ditt liv? Du fixar allt bara du vill.
O btw, något jag också har tänkt på. Allting man hör, tar in i sitt liv, är inte alltid nyttigt. Ex skitsnack. Det är inte nyttigt för dig att du lyssnar på skitsnack. Varför? Ja låt mig säga så här, det heter skitsnack av en anledning right? Snacket är fullt utav skit. Precis som en bajspåse som är full av skit. Någon slänger ut sig skitsnack = Någon kastar en bajspåse full av bajs på dig. Ska du tillåta personen kasta skit på dig? Oftast så brukar vi vilja det. Lyssna på skitsnacket alltså. konstigt nog. Och något vi brukar göra i nästa stund, det är att sprida det vidare, kasta bajspåsen vidare.
För det första: Du blir skitig.
För det andra: Du sprider skit om någon annan. Du gör illa någon annan samtidigt som du själv luktar skit.
För det trejdje: Andra människor tappar både respekten och viljan att umgås med en bajspåse.
Jag gör nog som den där apan, bara för att du ska vakna lite grann. Jag slår dig med en käpp i huvudet och säger de tre magiska orden:
"Det är dax!"
"Alltså, om någon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, se, det nya har kommit."
- 2 kor 5:17
Fridens! (:
Today!
LEDIGHET IN MY <3 !
Nu börjar mitt påsklov! :D Ass nice! :D Inget jobb förens på Lördag o inget "upptidigttillskolan" (vilket jag iofs inte är så värst bra på ändå,,, men ändå :P ) Nu ska det vara 5 dagar av rent chillande! Iofs så ska jag köpa in lite grejer o förbereda lite predikningar inför missionsresan till Albanien. O ta vaccin.... :( Me dont like the.... nålar! x)
Btw! Om 1 Vecka och 5 dagar så åker jag! :D Albanien nästa! :D 3 veckors mission, 3 veckors predikningar, 3 veckors hjälpa andra o sammanlagt blir det 3 AWESOME WEEKS!!! :D
TAAAAGGGGGGGGGGGGGGGGAAA!!
Ja idag då, vad händer? Jo idag blire städa, baka, köpa flöt (vilket alla inte vet vad det är... flöt = chips, ostbågar o annat flötigt :P ) o sedan kommer det lite folk hit o kör lite häng :) Får se vad som händer, men sista grejen innan precis ALLA åker hem :( Me = forever alone.... :P
Ne nu äre väl dax att sätta igång med allt det däringa städanet o fixandet o bakandet o ringandet efter Emma som inte svarar i hennes tele..
Awesome day! 
give me summer...<3
Fridens! ^^
Tid.
Nu var det ett tag sedan igen sedan jag skrev här... får be om ursäkt för dålig status uppdatering!
Idag så slog det mig bara, vad tiden går fort! Asså, jag har skrivit om det förr, tiden går för fort. Men nu så blev jag riktigt skrämd!
Jag menar, ibland så kan man lägga ut en bild på sig själv o några kompisar ifrån högstadiet o skriva "I miss the old times <3 " o det är inget fel på det.. bara det att det känns som att det var bara några dagar sedan man gick i högstadiet, allting handlade om vänner och plugget och betygen. Nu går jag inte ens i en skola (som ger en utbildning som man ska ha för att söka jobb.. världen.. blablabla..)
Nu jobbar man, dag efter dag, går till bibelskolan, lyssnar på en undervisning. Fixar egna predikningar, ut på missionsfältet. Allt detta är ju bra grejer! Men när man jobbar med de äldre och får höra på deras berättelse om när de var unga så känns det som att det är inte lång tid förens man är där själv. Förens man är gammal och berättar för unga människor om sin egen ungdom.
Det skrämmer mig faktiskt, att tiden tickar och du kan inte göra något åt klockans gång. Du kan inte stanna tiden och bara stanna ditt växande och åldrande.
När pappa dog så kändes det som att hela jag stannade. Hela min värld, hjärnkapacitet o allt det där, det stannade. Det var i slow motion. Bilarna körde förbi, människorna gick, allt var som vanligt. Men för mig så kändes det som att jag bara var utanför välden och såg på. Jag ville bara skrika ut: KAN NI INTE BARA STANNA!!! KAN NI INTE SE ATT NÅGOT HAR HÄNT???!!!
Dramatiskt? Jo lite kanske. Men om jag faktiskt hade skrikit ut det, då kan vi kalla det dramatik!
Ibland vill jag bara gå tillbaka till den tidpunkten då jag gick ut ifrån sjukhuset, lämnade min pappas döda kropp på sjukan och skulle vänta på att mamma skulle komma med bilen. Där hade allting stannat. mina tankar, alla problem, allt. Förutom människorna som var runt omkring mig, de levde på.
På något sätt var det i just den stunden som minst skrämmande, ist för nu, nu känner jag att tiden går för fort. Man hinner inte med. Det är skrämmande.
Meeen, sådant är livet. O om man ser det på den ljusa sidan: Om tiden går fort så är jag snart i Jesu armar i himelen! Hur vackert är inte det på en skala ifrån 1-10 ? Jag tror nog på 1000!
Btw, vill tacka alla Fkp:are som har funnits där för mig angående min fars död. Det var ett år sedan för lite mer än en månad, det året var speciellt och tack så mkt för de som fanns där för mig!
Tack också LOBC! Ni betyder mer än ord! Verkligen, tack!
Miss my church!<3
Fridens!
/Bex.
Idag så slog det mig bara, vad tiden går fort! Asså, jag har skrivit om det förr, tiden går för fort. Men nu så blev jag riktigt skrämd!
Jag menar, ibland så kan man lägga ut en bild på sig själv o några kompisar ifrån högstadiet o skriva "I miss the old times <3 " o det är inget fel på det.. bara det att det känns som att det var bara några dagar sedan man gick i högstadiet, allting handlade om vänner och plugget och betygen. Nu går jag inte ens i en skola (som ger en utbildning som man ska ha för att söka jobb.. världen.. blablabla..)
Nu jobbar man, dag efter dag, går till bibelskolan, lyssnar på en undervisning. Fixar egna predikningar, ut på missionsfältet. Allt detta är ju bra grejer! Men när man jobbar med de äldre och får höra på deras berättelse om när de var unga så känns det som att det är inte lång tid förens man är där själv. Förens man är gammal och berättar för unga människor om sin egen ungdom.
Det skrämmer mig faktiskt, att tiden tickar och du kan inte göra något åt klockans gång. Du kan inte stanna tiden och bara stanna ditt växande och åldrande.
När pappa dog så kändes det som att hela jag stannade. Hela min värld, hjärnkapacitet o allt det där, det stannade. Det var i slow motion. Bilarna körde förbi, människorna gick, allt var som vanligt. Men för mig så kändes det som att jag bara var utanför välden och såg på. Jag ville bara skrika ut: KAN NI INTE BARA STANNA!!! KAN NI INTE SE ATT NÅGOT HAR HÄNT???!!!
Dramatiskt? Jo lite kanske. Men om jag faktiskt hade skrikit ut det, då kan vi kalla det dramatik!
Ibland vill jag bara gå tillbaka till den tidpunkten då jag gick ut ifrån sjukhuset, lämnade min pappas döda kropp på sjukan och skulle vänta på att mamma skulle komma med bilen. Där hade allting stannat. mina tankar, alla problem, allt. Förutom människorna som var runt omkring mig, de levde på.
På något sätt var det i just den stunden som minst skrämmande, ist för nu, nu känner jag att tiden går för fort. Man hinner inte med. Det är skrämmande.
Meeen, sådant är livet. O om man ser det på den ljusa sidan: Om tiden går fort så är jag snart i Jesu armar i himelen! Hur vackert är inte det på en skala ifrån 1-10 ? Jag tror nog på 1000!
Btw, vill tacka alla Fkp:are som har funnits där för mig angående min fars död. Det var ett år sedan för lite mer än en månad, det året var speciellt och tack så mkt för de som fanns där för mig!
Tack också LOBC! Ni betyder mer än ord! Verkligen, tack!
Miss my church!<3
Fridens!
/Bex.
