Becca Kristensson - En Jesu efterföljares blogg.

Jag kom precis till insikt om att det är 10 månader sedan pappa gick bort. Den 22 Februari.

Ärligt talat, det har faktiskt gått rätt bra. Det är klart något sådant här är jobbigt o svårt! Men jag känner verkligen att Gud har lett mig ur det på ett sunt o bra sätt! Självklart kommer flashbacks men samtidigt så är det en del av livet.

Jag funderar på vart jag står just nu, i min sorgprocess.. om du har läst psykologi eller krishantering någon gång så har du säkert mött på begreppen som: Chock fasen, Reaktions fasen, Bearbetnings fasen och Nyorienterings fasen.
Fakta om faserna:
Chock fasen: Om du hamnar i en kris av något slag, ex någon har dött, så är detta den första fasen du hamnar i. Du hamnar helt enkelt i chock, du kan få igång dina försvarsmekanismer så som att du hela tiden måste vara glad, bli barnslig, arg, rädd etc. Men de flesta nekar oftast händelsen när de får höra den.
Reaktions fasen: Här tar man in faktan och man börjar att sörja djupt och man drabbas oftas utav kroppsliga, synliga, symptomer som ex: för lite sömn eller/och äter för lite. Det är också här det är som lättast att hamna i drog- och alkohol missbruk.
Bearbetnings fasen: Här börjar man se lite mer realistiskt på vad som har hänt. Man behöver ofta prata med någon om vad som har hänt och man kan bearbeta händelsen på ett lite mer vaket sätt utan för mycket känslor utan man ser klarare.
Nyorienterings fasen: Detta är den sista fasen man går igenom. Det är här man börjar känna glädje igen av livet men man har inte glömt själva händelsen. Det är bara det att det gör inte lika ont, inte lika ofta o man kan känna av äkta glädje igen utan att må dåligt utav att man känner glädje. Men man kan också senare i livet få smärtsama minnen av händelsen. Med andra ord: Man kan gå vidare lättare i sitt liv utan att ha händelsen i centrum varje dag.

Som sagt.. jag har börjat fundera på vart jag står. För det jag märker är att jag inte varje dag tänker på pappa. Den 22:e är inte lika viktig alltid, jag glömer ibland bort att det faktiskt är den 22:e. Jag glädjs över livet o vad som händer runt omkring mig. Självklart så känner jag fortfarande sorg o smärta emellan åt men det är stor skillnad på hur det var innan jag började bibelskolan o nu!
Det känns som att tiden o Gud har hjälpt mig oerhört mycket! Visst jag har haft mina upp o ned gångar i sorgprocessen, men vet du vad? Jag tror faktiskt att jag är påväg in på den sista fasen vilket är nästan helt sjukt! Det har gått väldigt fort det här men t.o.m. utan att jag har märkt av det så har jag börjat att må bättre, se klarare, tänka nuet o inte dåtid etc. Men jag vet att jag fortfarande har kvar sorg i mitt hjärta! Självklart! Det är ju ändå min pappa liksom! Men det är stor skillnad o det tycker jag faktiskt är riktigt skönt!

Ja, jag har förlorat min pappa.
Ja, emellan åt så saknar jag honom.
Ja, ibland gråter jag.
Tack Gud för att jag är männsklig!
Men också ja, jag kan nu börja leva det liv som jag levde innan krisen!
Jag känner att nu kan jag gå vidare på ett annat sätt! Inte vara medveten om att jag sörjer o att allt är jobbigt o bla bla bla. Jag känner faktiskt att nu är den delen kind of över. typ iaf! :P

Summa sumarum: Nu känner jag att jag kan börja leva igen så som jag ska! Allt i mitt liv ska inte kretsa runt kriser o det. Det finns där men jag har börjat gå vidare med ett rätt så bra samvete. Nu måste jag bara börja smälta det att jag faktiskt går vidare x)

Gud är god, o utan honom hade jag inte klarat det o jag kommer inte klara resten utav resan heller, inte utan honom! Tack Jesus! (:

Fridens alla läsare! Ta hand om er! :)



En VÄLDIGT gammal o suddig bild (kanske 2 år? :S ) Anledningen varför ni får ett sådant foto är för att jag inte är på min dator utan mammas nu när jag är i Falköping över jul :P :)