Becca Kristensson - En Jesu efterföljares blogg.

Åhh vilken glädje! I morgon bär det av, till underbara Ribbinebäck på retreat! (eller hur det nu stavas...) Men underbart kommer det bli! (: Har saknat det stället. Skogen, friden och kapellet. Men framförallt har jag saknat skogen! Naturen är ju helt fantastisk! Är man ändå lite uppvuxen med det så är det svårt att inte sakna det när man inte har varit nära naturen på länge! Tänk dig, skogspromenader, prata med den helige ande, gågå o åter gå i en underbar natur som vittnar om Gud! Hallelujah! (Blir helt salig här hemma då man sitter på golvet o tänker på naturen! Tjoho!) 

 

Jaja, jag har börjat fundera lite mer på vad jag ska göra efter bibelskolan. Jag har tänkt på att vara kvar här i Uppsala. Jag har ett bra boende o ett bra jobb och vänner här. Jag kan tjäna ihop pengar till att betala det jag är skyldig men också samla för att åka ut på mission. Dock vet jag inte om det är det jag vill göra resten av mitt liv - med andra ord, Gud har inte kallat mig till det. Men det är något som ligger mig varmt om hjärtat tror jag - men det gör mycket annat också... villigmaja hej ja hej! ;)
Iaf, jag har också börjat fundera (igen) på att flytta hem till Falköping. Men det känns så bekvämt bara. Jag o en vän hade den diskussionen härom dagen. Just detta att det är inte bara jag som känner att det gamla är förbi. O framförallt att just detta bibelord har kommit till en (alltså inte bara jag utan flera som har fått samma tankar) : En profet kan inte verka i sin hemstad för att han kommer inte bli betrodd.

Det jag menar är att det jag känner att jag har fått ifrån Gud här uppe är rätt så svårt att försöka ta med sig hem igen och försöka utöka det och växa i Gud i de gåvorna. Jag testade lite i sommras, min slutsats var - jag kommer svalna, kalna, falla om jag blir kvar här. Inte för att det skulle vara fel på församlingen, eller vännerna eller platsen - nej verkligen inte! Allt det där är ju underbart! Meeeeen, jag skulle inte kunna växa i min fulla kapacitet i Gud så som jag vill! Det var ju trotts allt därför jag flyttade hit o började bibelskolan från första början - att hitta vem jag är i Gud o komma ut i full kapacitet i Gud. Inget är jag i mig själv men i Gud är jag precis det han har skapat mig till att vara - hans barn.

 

So what to do then? Ärligt talat, jag vet inte. Jag väntar på att Gud ska tala o tills dess så ser det ut så här, (som det var senast han talade till mig också.) : Nu är jag här, jag är på bibelskolan, då ska jag också fokusera på det jag gör här o på Gud. Sen när det är dax att gå in i nästa period i livet så kommer Gud att visa det för mig! Det är en tro om hoppet som jag verkligen inte har sett än, men det kommer!

 

Sommaren då - vad hände?

Mycket! Jösses!

Mycket bra och mycket jobbigt o svårt. Hur bearbetar man pannkaka på pannkaka har jag börjat fundera på, mitt svar är - du bearbetar inte, du käkar pannkakan o sedan säger 'mmh! Det var gött!' med ren väskötsdialekt!
Ne, skojar. men jag har tänkt på det. Det är nog inte bara mig det handlar om i den här situationen. Du vet, en stor eller mindre kris händer i ditt liv o när du precis är färdig med den så kommer ännu än o du hinner inte smälta det du nyss gick igenom för att du måste ta spaden o börja arbeta igen. Tillslut har kris efter kris bara byggt på o du kämpar som en grävmaskin men samtidigt som du gräver bort jord så regnar det jord från himlen.

Jag vet att man borde lämna allt på Jesus - o jag vet att jag då också får kraft att fixa alla dessa jordhögar o pannkakor.. men. när vet man att nu är man färdig? Inte död alltså... tjena.. nej jag menar, din bearbetningsprocess. När vet man när man är färdig? När det slutar regnar jord från himlen? När pannkakan har slutat dunka ned på köksbordet? Men hallå... då är man ju död! För då lever man ju inte om problemen ska sluta komma... Det jag menar är - Vi lever ett liv där det alltid uppstår problematik. Som också kan leda till en mindre eller större kris, vilket i de flesta fallen leder till. Om man ska vänta på att gå vidare i ens liv när allting är över - när vet man då när man ska gå vidare? Börja leva ett 'normalt liv' ?

 

Jag tror att man får lämna allt till Gud o framförallt TILLÅTA honom att ta krisen o TILLÅTA honom att bearbeta i ditt liv. MEN - fortfarande - när vet man att man KAN leva ett normalt liv igen?

 

Som ni antagligen vet - vilket jag inte gör så värst hemligt - så dog min pappa för snart 2 år sedan. Jag har märkt att jag verkligen har hamnat i sista fasen i krishanteringen - nyorgenteringsfasen. Alltså, en fas som jag alltid - hela livet - kommer att vara i. Ibland så kommer något minne upp om pappa o jag kan känna sorg för en stund men inte längre än en dag. Jag har kännt så här sedan jag slutade ettan på bibelskolan. Dels för att jag märker det själv men också för att Gud uppenbarade det för mig på böneskolan en gång - vilket var fantastikst btw.

Men jag blir så fundersam när andra kan säga att man fortfarande bearbetar. Gör jag det verkligen? O om jag gör det, varför känner jag mig så 100 procentigt säker att jag inte är i den fasen? O om jag inte är det, hur går jag vidare till ett 'normalt' liv igen? O vad ÄR ett ''normalt liv' ?

 

snacka om att skriva av sig! Detta har jag tänkt på i några veckor men faktiskt inte har kunnat sätta ord på det. Förens nu. Där ser man.

Iaf, snabb tanke - jag tror jag helt enkelt ska sluta lyssna på vad andra tror att jag är någonstans o bara lita på vad Gud har uppenbarat och vad jag själv känner så får de andra helt enkelt bara fatta grejen att jag inte är i bearbetningsfasen längre - hur lång tid det tar vet jag inte, men jag hoppas att de fattar snart. (:

 

Jaja, nu ska jag sööööva! ^^

 

Fridens! :)