Far<3
Det gör så otroligt ont att veta att det snart är ett år! Pappa jag kan inte förstå vad som händer! Eller har hänt...
Det jag minns som starkast var din hand, känslan att hålla den! O känslan att hålla den i den sista sekund du hade kvar..
De starkaste känslorna o hur det verkligen var. Lukten, känslan i halsen pga den torra luften, att hålla din hand, hur det var på sjukhuset, att stå vid din sida, att ligga i sängen bredvid dig, att läsa bibeln för dig, att vara rädd och orolig. Allt!
Jag trodde verkligen inte att det skulle göra så ont pappa. Eller att jag skulle räkna månaderna o dagarna t.o.m. veckorna. Att leva utan min pappa är något jag inte viste eller ens kunde ana hur svårt det skulle va! PAPPA JAG SAKNAR DIG!! trotts allt...
Jag älskar dig så. Allt jag fick vara med om var inte bara jobbigt och svårt trotts alkoholen och trotts spelberoendet som fanns där. Jag minns att du älskade oss, jag minns att vi åkte så mkt till jönkan för att bada, hälsa på Farmor o äta hennes köttbullar. Pappa, att veta att jag skulle växa upp och den tiden skulle vara förbi, och att den aldrig kommer att komma tillbaka, var något jag aldrig kunde förstå eller ana eller ens kunde tänka på att det faktiskt är så att man växer upp!
Att växa upp är en sak, men att miste ens Farmor när man är 15 bast o sedan 5 år senare mista dig... Det är så oförståligt!
Känslan... o vad jag önskar att jag hade kramat dig!
* Du åkte in på Torsdagen. Inget speciellt. Allt var bara som vanligt.
* På Fredagen ringde min faster till min mamma o var rädd att nu skulle du dö. Jag kände i anden att ja nu är det dax. Gud gav mig ett lugn och en förståelse att nu är det verkligen dax..
* På Lördagen så ringde dem o sa att det skulle behöva ske ett mirakel ifall du skulle överleva. Gud sa åt mig att ta med mig bibeln! JAg förstod med en gång att jag skulle läsa för dig, hela tiden!
* På söndagen fick vi rapporten att det är bara en tidsfråga tills du dör och att de inget kan göra. Det var då du vaknade en stund ifrån din sömn och kollade på mig och sa med din egna röst o din speciella skämt röst: "Hej!" Du kollade runt och såg alla runt omkring o du förstod. Det är dax. Du somnade om fortare än jag sätt dig somna om någon gång! Jag fortsatte att läsa bibeln för dig och mamma bad för dig. För sista gången kollade du på mig. Du öppnade dina ögon med gråt, såg på mamma som bad för dig och sedan på mig som läste bibeln för dig. Du grät och jag förstod, du hade verkligen fått möte Jesus. Kanske för att du viste att det var dax så kanske du hade ropat till honom i din dvala eller att Jesus hade kommit till dig. Jag vet inte, jag vet bara att du verkligen mötte honom! Du somnade om igen, men det var sista gången jag såg dina ögon live.
Samma dag flyttade de dig till en annan avdelning där vi bara väntade o du blev bara sämre och sämre.
* På Måndagen började jag känna mig sjuk. Luften var så torr på sjukhuset och det var så svårt allting. JAg sov knappt för man såg o förstod att allt blev värre, du blev sämre. Du kunde inte längre prata eller kolla på mig. Du var helt borta. Det enda vi väntade på var att du skulle falla in i koma för att sedan dö ifrån oss utan smärta.. det var det vi hoppades på.. Vilket hopp va? Det är det sista hoppet man ville ha men det var bättre det än att du skulle hosta ihjäl dig.... Dumma kol, dumma alkohol, dumma djävul!
* På Tisdagen så hade jag kanske sovit 3 timmar eller något, jag sov inget alls egentligen på sjukhuset för jag övervakade dig ständigt o läste bibeln för dig ständigt o gjorde jag inte det så ringde jag en vän för att prata av mig. Att bara få prata av mig o försvinna ifrån det jobbiga en sekund. Försöka tänka på annat för en sekund.. på något sätt gav det mig kraft.. eller något.
Mamma väckte mig runt halv 10 på morgonen.. hon sa att "nu dör han om han inte reda är död." Jag studsade upp ur sängen, jätte trött och jätte borta. Jag gick/sprang in till dig, tog din hand och blev chockad! Du var så kall... o jag fick min tumme på din puls åder, fråga mig inte hur den kom dit, men jag fick min tumme på din åder. Jag kände din puls. Det gav mig ett lugn! Jag hade inte missat det.
Min Faster grät på andra sidan bädden o mamma kollade på dig, jag stod där i chock. Visade inte en min. Jag kollade bara på din och memorerade alla känslor o allt just i den stunden! Minnas den hands känsla, minnas din puls, minnas luften av sjukhuset, minnas hur bädden såg ut, och minnas hur du såg ut.
Jag förstod att nu är det snart dax. O jag kände hur din puls försvann infrån din hand. Du var borta.
Jag sa: "nu"
och min Faster sa: "ja"
Hon lutade över dig och försökte få ned dina ögonlock. På något sätt så måste jag ha missat det, men du hade kollat upp. Jag missade din blick! Faster o mamma sa att det såg precis ut som att du såg något väldigt vackert och försvann. Både mamma o faster sa det..
Jag kollade på klockan. 09.54 Jag gick in på toan. Skrev ett sms till de jag kände som viste situationen, jag skrev att nu var du borta.
Jag gick ut ur rumet o gick längre bort till kaffeterian och tog en kopp varm te. Jag stirrade rakt ut samtidigt som jag höll i den varma koppen och drack pga att min hals var nu så dålig av all den torra luften. Jag stirrade ut. Jag minns inte riktigt om jag grät någon tår där men jag vet att jag stirrade bara rakt ut i luften. Rörde inte en min. Jag bara stirrade. Jag tänkte inget. Jag stirrade.
Jag drack upp och gick tillbaka till rummet. Jag vet inte hur länge jag var borta, men jag satte mig på sängen utanför rummet, den sängen som jag hade legat i natten innan för att ligga brevid dig den sista natten och hålla din hand, som jag gjorde hela tiden! Jag höll din hand i flera dagar o ibland och då så tryckte du till i handen, jag tryckte alltid tillbaka! Alltid!
Jag satt där och stirrade o mamma satte sig brevid. Det var då jag verkligen började gråta, shocken hade lagt sig lite o jag verkligen grät för jag verkligen förstod.
Jag och mamma packade det sista. Jag gick in i pappas rum där han låg. Jag sa hejdå till honom. Inget märkvärdigt... jag stod där o kollade på honom och sa "Hejdå pappa."
Jag minns dina fingernaglar och din hand. De var så stora även ifall du var sjuk och liten och försvarslös. Du var min pappa och du kommer alltid vara min pappa! Pappan som alltid försvarar sitt barn, sin dotter även ifall du var sjuk. Jag älskar dig så pappa och jag saknar dig så otroligt mkt!! Men du har det bättre nu antar jag med Jesus!
Det enda jag ångrar är att jag inte vågade krama dig.
Vi ses Far<3
Det jag minns som starkast var din hand, känslan att hålla den! O känslan att hålla den i den sista sekund du hade kvar..
De starkaste känslorna o hur det verkligen var. Lukten, känslan i halsen pga den torra luften, att hålla din hand, hur det var på sjukhuset, att stå vid din sida, att ligga i sängen bredvid dig, att läsa bibeln för dig, att vara rädd och orolig. Allt!
Jag trodde verkligen inte att det skulle göra så ont pappa. Eller att jag skulle räkna månaderna o dagarna t.o.m. veckorna. Att leva utan min pappa är något jag inte viste eller ens kunde ana hur svårt det skulle va! PAPPA JAG SAKNAR DIG!! trotts allt...
Jag älskar dig så. Allt jag fick vara med om var inte bara jobbigt och svårt trotts alkoholen och trotts spelberoendet som fanns där. Jag minns att du älskade oss, jag minns att vi åkte så mkt till jönkan för att bada, hälsa på Farmor o äta hennes köttbullar. Pappa, att veta att jag skulle växa upp och den tiden skulle vara förbi, och att den aldrig kommer att komma tillbaka, var något jag aldrig kunde förstå eller ana eller ens kunde tänka på att det faktiskt är så att man växer upp!
Att växa upp är en sak, men att miste ens Farmor när man är 15 bast o sedan 5 år senare mista dig... Det är så oförståligt!
Känslan... o vad jag önskar att jag hade kramat dig!
* Du åkte in på Torsdagen. Inget speciellt. Allt var bara som vanligt.
* På Fredagen ringde min faster till min mamma o var rädd att nu skulle du dö. Jag kände i anden att ja nu är det dax. Gud gav mig ett lugn och en förståelse att nu är det verkligen dax..
* På Lördagen så ringde dem o sa att det skulle behöva ske ett mirakel ifall du skulle överleva. Gud sa åt mig att ta med mig bibeln! JAg förstod med en gång att jag skulle läsa för dig, hela tiden!
* På söndagen fick vi rapporten att det är bara en tidsfråga tills du dör och att de inget kan göra. Det var då du vaknade en stund ifrån din sömn och kollade på mig och sa med din egna röst o din speciella skämt röst: "Hej!" Du kollade runt och såg alla runt omkring o du förstod. Det är dax. Du somnade om fortare än jag sätt dig somna om någon gång! Jag fortsatte att läsa bibeln för dig och mamma bad för dig. För sista gången kollade du på mig. Du öppnade dina ögon med gråt, såg på mamma som bad för dig och sedan på mig som läste bibeln för dig. Du grät och jag förstod, du hade verkligen fått möte Jesus. Kanske för att du viste att det var dax så kanske du hade ropat till honom i din dvala eller att Jesus hade kommit till dig. Jag vet inte, jag vet bara att du verkligen mötte honom! Du somnade om igen, men det var sista gången jag såg dina ögon live.
Samma dag flyttade de dig till en annan avdelning där vi bara väntade o du blev bara sämre och sämre.
* På Måndagen började jag känna mig sjuk. Luften var så torr på sjukhuset och det var så svårt allting. JAg sov knappt för man såg o förstod att allt blev värre, du blev sämre. Du kunde inte längre prata eller kolla på mig. Du var helt borta. Det enda vi väntade på var att du skulle falla in i koma för att sedan dö ifrån oss utan smärta.. det var det vi hoppades på.. Vilket hopp va? Det är det sista hoppet man ville ha men det var bättre det än att du skulle hosta ihjäl dig.... Dumma kol, dumma alkohol, dumma djävul!
* På Tisdagen så hade jag kanske sovit 3 timmar eller något, jag sov inget alls egentligen på sjukhuset för jag övervakade dig ständigt o läste bibeln för dig ständigt o gjorde jag inte det så ringde jag en vän för att prata av mig. Att bara få prata av mig o försvinna ifrån det jobbiga en sekund. Försöka tänka på annat för en sekund.. på något sätt gav det mig kraft.. eller något.
Mamma väckte mig runt halv 10 på morgonen.. hon sa att "nu dör han om han inte reda är död." Jag studsade upp ur sängen, jätte trött och jätte borta. Jag gick/sprang in till dig, tog din hand och blev chockad! Du var så kall... o jag fick min tumme på din puls åder, fråga mig inte hur den kom dit, men jag fick min tumme på din åder. Jag kände din puls. Det gav mig ett lugn! Jag hade inte missat det.
Min Faster grät på andra sidan bädden o mamma kollade på dig, jag stod där i chock. Visade inte en min. Jag kollade bara på din och memorerade alla känslor o allt just i den stunden! Minnas den hands känsla, minnas din puls, minnas luften av sjukhuset, minnas hur bädden såg ut, och minnas hur du såg ut.
Jag förstod att nu är det snart dax. O jag kände hur din puls försvann infrån din hand. Du var borta.
Jag sa: "nu"
och min Faster sa: "ja"
Hon lutade över dig och försökte få ned dina ögonlock. På något sätt så måste jag ha missat det, men du hade kollat upp. Jag missade din blick! Faster o mamma sa att det såg precis ut som att du såg något väldigt vackert och försvann. Både mamma o faster sa det..
Jag kollade på klockan. 09.54 Jag gick in på toan. Skrev ett sms till de jag kände som viste situationen, jag skrev att nu var du borta.
Jag gick ut ur rumet o gick längre bort till kaffeterian och tog en kopp varm te. Jag stirrade rakt ut samtidigt som jag höll i den varma koppen och drack pga att min hals var nu så dålig av all den torra luften. Jag stirrade ut. Jag minns inte riktigt om jag grät någon tår där men jag vet att jag stirrade bara rakt ut i luften. Rörde inte en min. Jag bara stirrade. Jag tänkte inget. Jag stirrade.
Jag drack upp och gick tillbaka till rummet. Jag vet inte hur länge jag var borta, men jag satte mig på sängen utanför rummet, den sängen som jag hade legat i natten innan för att ligga brevid dig den sista natten och hålla din hand, som jag gjorde hela tiden! Jag höll din hand i flera dagar o ibland och då så tryckte du till i handen, jag tryckte alltid tillbaka! Alltid!
Jag satt där och stirrade o mamma satte sig brevid. Det var då jag verkligen började gråta, shocken hade lagt sig lite o jag verkligen grät för jag verkligen förstod.
Jag och mamma packade det sista. Jag gick in i pappas rum där han låg. Jag sa hejdå till honom. Inget märkvärdigt... jag stod där o kollade på honom och sa "Hejdå pappa."
Jag minns dina fingernaglar och din hand. De var så stora även ifall du var sjuk och liten och försvarslös. Du var min pappa och du kommer alltid vara min pappa! Pappan som alltid försvarar sitt barn, sin dotter även ifall du var sjuk. Jag älskar dig så pappa och jag saknar dig så otroligt mkt!! Men du har det bättre nu antar jag med Jesus!
Det enda jag ångrar är att jag inte vågade krama dig.
Vi ses Far<3
Kommentarer
Trackback
