Tid.
Nu var det ett tag sedan igen sedan jag skrev här... får be om ursäkt för dålig status uppdatering!
Idag så slog det mig bara, vad tiden går fort! Asså, jag har skrivit om det förr, tiden går för fort. Men nu så blev jag riktigt skrämd!
Jag menar, ibland så kan man lägga ut en bild på sig själv o några kompisar ifrån högstadiet o skriva "I miss the old times <3 " o det är inget fel på det.. bara det att det känns som att det var bara några dagar sedan man gick i högstadiet, allting handlade om vänner och plugget och betygen. Nu går jag inte ens i en skola (som ger en utbildning som man ska ha för att söka jobb.. världen.. blablabla..)
Nu jobbar man, dag efter dag, går till bibelskolan, lyssnar på en undervisning. Fixar egna predikningar, ut på missionsfältet. Allt detta är ju bra grejer! Men när man jobbar med de äldre och får höra på deras berättelse om när de var unga så känns det som att det är inte lång tid förens man är där själv. Förens man är gammal och berättar för unga människor om sin egen ungdom.
Det skrämmer mig faktiskt, att tiden tickar och du kan inte göra något åt klockans gång. Du kan inte stanna tiden och bara stanna ditt växande och åldrande.
När pappa dog så kändes det som att hela jag stannade. Hela min värld, hjärnkapacitet o allt det där, det stannade. Det var i slow motion. Bilarna körde förbi, människorna gick, allt var som vanligt. Men för mig så kändes det som att jag bara var utanför välden och såg på. Jag ville bara skrika ut: KAN NI INTE BARA STANNA!!! KAN NI INTE SE ATT NÅGOT HAR HÄNT???!!!
Dramatiskt? Jo lite kanske. Men om jag faktiskt hade skrikit ut det, då kan vi kalla det dramatik!
Ibland vill jag bara gå tillbaka till den tidpunkten då jag gick ut ifrån sjukhuset, lämnade min pappas döda kropp på sjukan och skulle vänta på att mamma skulle komma med bilen. Där hade allting stannat. mina tankar, alla problem, allt. Förutom människorna som var runt omkring mig, de levde på.
På något sätt var det i just den stunden som minst skrämmande, ist för nu, nu känner jag att tiden går för fort. Man hinner inte med. Det är skrämmande.
Meeen, sådant är livet. O om man ser det på den ljusa sidan: Om tiden går fort så är jag snart i Jesu armar i himelen! Hur vackert är inte det på en skala ifrån 1-10 ? Jag tror nog på 1000!
Btw, vill tacka alla Fkp:are som har funnits där för mig angående min fars död. Det var ett år sedan för lite mer än en månad, det året var speciellt och tack så mkt för de som fanns där för mig!
Tack också LOBC! Ni betyder mer än ord! Verkligen, tack!
Miss my church!<3
Fridens!
/Bex.
Idag så slog det mig bara, vad tiden går fort! Asså, jag har skrivit om det förr, tiden går för fort. Men nu så blev jag riktigt skrämd!
Jag menar, ibland så kan man lägga ut en bild på sig själv o några kompisar ifrån högstadiet o skriva "I miss the old times <3 " o det är inget fel på det.. bara det att det känns som att det var bara några dagar sedan man gick i högstadiet, allting handlade om vänner och plugget och betygen. Nu går jag inte ens i en skola (som ger en utbildning som man ska ha för att söka jobb.. världen.. blablabla..)
Nu jobbar man, dag efter dag, går till bibelskolan, lyssnar på en undervisning. Fixar egna predikningar, ut på missionsfältet. Allt detta är ju bra grejer! Men när man jobbar med de äldre och får höra på deras berättelse om när de var unga så känns det som att det är inte lång tid förens man är där själv. Förens man är gammal och berättar för unga människor om sin egen ungdom.
Det skrämmer mig faktiskt, att tiden tickar och du kan inte göra något åt klockans gång. Du kan inte stanna tiden och bara stanna ditt växande och åldrande.
När pappa dog så kändes det som att hela jag stannade. Hela min värld, hjärnkapacitet o allt det där, det stannade. Det var i slow motion. Bilarna körde förbi, människorna gick, allt var som vanligt. Men för mig så kändes det som att jag bara var utanför välden och såg på. Jag ville bara skrika ut: KAN NI INTE BARA STANNA!!! KAN NI INTE SE ATT NÅGOT HAR HÄNT???!!!
Dramatiskt? Jo lite kanske. Men om jag faktiskt hade skrikit ut det, då kan vi kalla det dramatik!
Ibland vill jag bara gå tillbaka till den tidpunkten då jag gick ut ifrån sjukhuset, lämnade min pappas döda kropp på sjukan och skulle vänta på att mamma skulle komma med bilen. Där hade allting stannat. mina tankar, alla problem, allt. Förutom människorna som var runt omkring mig, de levde på.
På något sätt var det i just den stunden som minst skrämmande, ist för nu, nu känner jag att tiden går för fort. Man hinner inte med. Det är skrämmande.
Meeen, sådant är livet. O om man ser det på den ljusa sidan: Om tiden går fort så är jag snart i Jesu armar i himelen! Hur vackert är inte det på en skala ifrån 1-10 ? Jag tror nog på 1000!
Btw, vill tacka alla Fkp:are som har funnits där för mig angående min fars död. Det var ett år sedan för lite mer än en månad, det året var speciellt och tack så mkt för de som fanns där för mig!
Tack också LOBC! Ni betyder mer än ord! Verkligen, tack!
Miss my church!<3
Fridens!
/Bex.
Kommentarer
Trackback
