Becca Kristensson - En Jesu efterföljares blogg.

Åhh, dagen har verkligen varit en stor klump i halsen! Igår var det nämligen 7 månader sedan pappa dog, 7 MÅNADER? det är så galet länge sedan o ändå så känns det som kanske 2 veckor sedan eller något! Känns så galet konstigt...
Jag började tänka igår kväll på det, då började klumpen i halsen komma tillbaka igen.. Det första jag tänka på när jag vaknade var: pappa. Det första jag gjorde när jag verkligen hade vaknat till liv var: gråta. Vad var det jag gjorde när jag grät, jo det var: be. Men fy vad jobbigt och svårt det är!! I början kände man ett så stor stöd ifrån Gud o en otrolig tröstande famn som bara fanns där, nu så blir det bara svårare och svårare att verkligen ta emot Guds famn, det är en kamp just nu.

På bibelskolan så märkte vänner att jag var ledsen och nere... ibland blir jag faktiskt så galet trött på mig själv! Att jag ALDRIG kan gömma ledsamheten? det är la på ett sätt bra... på ett sätt så känns det så dumt också..

Nu är jag hemma efter ett bra möte och ska egentligen sova med tanke på att man ska upp i morgon o vara med på basketen i kyrkan, men jag kan inte bara gå o lägga mig... jag tänker för mkt! Åhh... jag vill bara lägga ned allting i Jesu armar! O jag ber att Jesus ska ta allting men efter jag har bett så känns det som att jag tar på mig hela den där tunga väskan på mina axlar igen.... Önska att jag kunde lägga ned väskan för gott!

I den där väskan så är det inte bara sorg, utan också problem som finns runt omkring mig just nu som jag VET att jag ska och borde lägga ned.. men fy vad svårt det är!!!! JESUS, HJÄLP!!


Pappa... jag ringde till din mobil idag, din telefonsvarare fungerade o jag kunde få höra din röst! Jag hörde din röst för första gången på 7 månader!!! O vad jag saknar dig!!!

Jesus, är det okej att sakna och gråta över någon som du har frälst och som egentligen är hemma nu? Som är på rätt plats. Har jag ens rättighet till att sakna och gråta av sorg när du har gjort något så fantastiskt! Du har frälst min pappa av nåd genom tro! Jag är tacksam Gud, men jag kan inte rå för det.... jag gråter ändå.

Ärligt talat... Det är nu man önskar att ens bästa vän eller någon bara kunde hålla om en och bara finnas där samtidigt som man kan drunka i tårar. För då känns det ändå som att det är okej att sörja och gråta.... För just nu så känns det som att jag bara gör så fel i att ens kunna få gråta... Känns som att jag har ett stort rött F i pannan som bara står för: FEL och FAIL..

GAHHH!!!! önskar att pappa hade blivit frälst och kommit hem men slapp alla dessa jobbighets känslor om gråt, tårar och sorg! Önskar nästan att jag vore som en robbot som bara kunde leva i Guds kärlek och bara älska honom för att han säger att jag ska älska honom, för då slipper jag gråten i halsen! Då slipper jag att sörja, då slipper jag känna mig så udda som har en pappa som inte lever här på jorden längre.... Då slipper jag känna att det är något fel på min situation... det är något fel på mig. Jag känner mig så barnsligt dum just nu så om du bara viste!


In the last days,
I hold your hand.
In the last days,
I read the word for you.
In the last days,
I barley slept becuase,
I was supervised you.
In the last days,
I didnt understand,
how much it will hurt...
when you are gone.
I was there for you,
and now I miss you,
becuase you are not here with me....
Love you dad!<3

Fridens!