saknad.
Jag saknar dig pappa! Jag har inte så mycket ord längre, jag bara tänker.. ser bilder i mitt huvud.. Hur bearbetar man något som man knappt tror eller kan förstå att det är sant?
Det är så många tänkar i mitt huvud just nu, mitt i lägenhets och jobb sökande, mitt i "min nya inställning på att jag ska flytta" tänk och allting som händer, det börjar kännas som att det börjar bli lite för många bollar i luften. Men jag kan inte hålla på att fly så här som jag gör...
När pappa skulle dö så var en kristen undersköterare eller vad man ska säga, ahh iaf, en kristen människa var där som jag pratade med. Han gav mig lite info om ett kristet läger i sommar som är för någon som har förlorat någon. Den är på en kristen grund med en blandning av alla kyrkor som finns. Det kostar lite pengar men det är själavård och sådant där med i den.. Jag funderar på att åka dit i sommar.. Jag tror tyvärr inte att jag har pengar för det.. men jag tror jag kan behöva det.
Känns som att ingen förstår hur jag känner.. mina tankar och min sorg, inte ens jag själv förstår den eftersom jag springer ifrån den..
Jag saknar dig pappa.. som en stor glas bit skär in i mitt hjärta så skär det i mitt hjärta när jag tänker på att du kommer inte finnas där på min studen, du kommer inte få se min nya lägenhet, du kommer inte kunna finnas där o glädjas i mitt nya jobb, du kommer inte finnas där om jag gifter mig, du kommer inte få se mina framtida barn.. Det gör ont.
Jag tror att när jag är bland folk så försöker jag bearbeta att du har dött genom skämt, eller att jag pratar om dig på något sätt eller att jag bara försöker gå runt o är glad.. Jag är glad på ett sätt, på ett annat så är det som en klump i halsen på mig.
Det är inte många som förstår! Du var min pappa!! Ja, vi hade inte världens bästa relation, men hoppet om att du skulle bli fri ifrån alkohol o allt annat och att vi skulle få en bra pappa,dotter relation var så stark! Så stark så att det gör så ont nu när jag börjar förstå att det aldrig kommer att bli så. Kärleken hoppas alltid. Jag älskade dig pappa och jag älskar dig fortfarande! Du är ändå min pappa!
Det är inte många som förstår att det gör ont i mig att du är död, de tror att det skulle varit mycket värre om jag hade haft en riktig relation med dig pappa. Jag blir så ledsen när jag får höra det... Jag vågar/vill inte säga det heller att jag blir så otrolig ledsen över att de säger att det skulle varit värre om de hade förlorat sin pappa för att de känner deras pappa så mkt bättre... Hur kan man ens säga så?
Jag minns när Roger tog studenten, jag fick leda dig in i lägenheten för att du var så sjuk. Du har varit sjuk så länge, du har lidit så länge! Bara det gjorde ont att se!!!! Men ändå önskar jag att du kunde ha hunnit vara med på min student.. Att ha fått se dig där hade ändå betytt mycket för mig! JAg ville ändå att du skulle vara stolt över mig! O jag vet att du var stolt över mig och Roger! Du talade så mycket gott om oss på alla dessa sjukhus du var på osv. Du sa att du var glad över att jag och Roger var kristna för då viste du att vi inte var ute o söp en fredagkväll utan att vi var i kyrkan. Du var stolt över att vi valde Gud över allt annat och inte höll på med annat skit som kan bryta ned en människa.
Du var stol över oss, men jag ville ändå se dig på min student och jag ville se hur stolt du skulle ha varit över att jag tog studenten. Att jag har bra betyg, jag ville att du skulle se det. Åhhh, vad självisk jag låter.. men jag ville att du skulle vara där! Bara att du, den sociala, skämtsama Agne, skulle varit där!
Anledningen varför det gör så ont att du är borta, är inte bara för att du är min pappa. Utan också för att vi var så lika! Jag har inte förstått det förens du dog. Men jag är otroligt social och frimodig och det var du med. Du hade dina Agne skämt, o jag ärvde dem. Du var så smart när det gällde människor, du såg människor och kunde bara vara så psykologis, jag vet inte, men du förstod människan. Jag har fått höra ifrån höger o vänster att de tycker att jag är likdan där också. Vi var så lika! Jag var verkligen pappas lilla flicka. Men nu är jag inte det.... MIn pappa är död... O JAG SAKNAR HONOM!!! det är naturlig.....
Så snälla säg inte någon gång mer att det skulle vara jobbigare för dig -som har bott med din pappa hela dit liv och känner honom ut o in- att minsta din pappa! Det är något hemskt att mista sin pappa eller mamma, oavsätt om man känner dem mer än någon annan. Det är något hemskt som händer när ens förälder dör! Det är som att någon/något äter upp ens känslor innefrån!
Jag känner sådan stor skillad på mig själv sen pappa dog. Jag har blivit mer innåtvänd och gråter knappt. Blir jag ledsen så blir jag tyst. Jag kan säga emot om jag blir arg, men blir jag ledsen så vänder jag mig innåt! Ena dagen äter jag som en gris, andra dagen äter jag inget alls. Vissa tycker t.o.m. att jag äter som en fågelunge.. Ja, jag är väl medveten om att jag förändras, kanske så medveten så att andra inte ens ser att jag förändras. MEn vet du en sak? Att mista någon gör så att man förändras. Och man förändras inte bara för att, utan för att man sörjer. För att det GÖR ONT ATT MISTA EN FÖREBILD SOM MAN HAR EFTERLIKNAT HELA SITT LIV!
Jag var lik min pappa, jag var mer lik honom till beteende och tänkande än min mamma och jag är lik mamma till utsidan. MEn jag var pappas lilla flicka, jag hade samma skämt som honom och jag tänker i det kognetiva mnsterna som han gjorde. Jag ÄR pappas lilla flicka. O när ens pappa försvinner o man får stå på egna ben, så gör det ont!
Så till alla som tror att det skulle göra ondare för någon som förlorade sin pappa o kände sin pappa bättre än vad jag gjorde och att pappan inte hade blivit frälst, ifall ni tror att det skulle göra ondare att mista någon bara för det så har ni fel!! Grymt fel! För det gör ont o man kan inte jämföra den här smärtan! Det enda jag vet är att det inte är lättare för mig som om det skulle vara för någon annan.
Frid,
Det är så många tänkar i mitt huvud just nu, mitt i lägenhets och jobb sökande, mitt i "min nya inställning på att jag ska flytta" tänk och allting som händer, det börjar kännas som att det börjar bli lite för många bollar i luften. Men jag kan inte hålla på att fly så här som jag gör...
När pappa skulle dö så var en kristen undersköterare eller vad man ska säga, ahh iaf, en kristen människa var där som jag pratade med. Han gav mig lite info om ett kristet läger i sommar som är för någon som har förlorat någon. Den är på en kristen grund med en blandning av alla kyrkor som finns. Det kostar lite pengar men det är själavård och sådant där med i den.. Jag funderar på att åka dit i sommar.. Jag tror tyvärr inte att jag har pengar för det.. men jag tror jag kan behöva det.
Känns som att ingen förstår hur jag känner.. mina tankar och min sorg, inte ens jag själv förstår den eftersom jag springer ifrån den..
Jag saknar dig pappa.. som en stor glas bit skär in i mitt hjärta så skär det i mitt hjärta när jag tänker på att du kommer inte finnas där på min studen, du kommer inte få se min nya lägenhet, du kommer inte kunna finnas där o glädjas i mitt nya jobb, du kommer inte finnas där om jag gifter mig, du kommer inte få se mina framtida barn.. Det gör ont.
Jag tror att när jag är bland folk så försöker jag bearbeta att du har dött genom skämt, eller att jag pratar om dig på något sätt eller att jag bara försöker gå runt o är glad.. Jag är glad på ett sätt, på ett annat så är det som en klump i halsen på mig.
Det är inte många som förstår! Du var min pappa!! Ja, vi hade inte världens bästa relation, men hoppet om att du skulle bli fri ifrån alkohol o allt annat och att vi skulle få en bra pappa,dotter relation var så stark! Så stark så att det gör så ont nu när jag börjar förstå att det aldrig kommer att bli så. Kärleken hoppas alltid. Jag älskade dig pappa och jag älskar dig fortfarande! Du är ändå min pappa!
Det är inte många som förstår att det gör ont i mig att du är död, de tror att det skulle varit mycket värre om jag hade haft en riktig relation med dig pappa. Jag blir så ledsen när jag får höra det... Jag vågar/vill inte säga det heller att jag blir så otrolig ledsen över att de säger att det skulle varit värre om de hade förlorat sin pappa för att de känner deras pappa så mkt bättre... Hur kan man ens säga så?
Jag minns när Roger tog studenten, jag fick leda dig in i lägenheten för att du var så sjuk. Du har varit sjuk så länge, du har lidit så länge! Bara det gjorde ont att se!!!! Men ändå önskar jag att du kunde ha hunnit vara med på min student.. Att ha fått se dig där hade ändå betytt mycket för mig! JAg ville ändå att du skulle vara stolt över mig! O jag vet att du var stolt över mig och Roger! Du talade så mycket gott om oss på alla dessa sjukhus du var på osv. Du sa att du var glad över att jag och Roger var kristna för då viste du att vi inte var ute o söp en fredagkväll utan att vi var i kyrkan. Du var stolt över att vi valde Gud över allt annat och inte höll på med annat skit som kan bryta ned en människa.
Du var stol över oss, men jag ville ändå se dig på min student och jag ville se hur stolt du skulle ha varit över att jag tog studenten. Att jag har bra betyg, jag ville att du skulle se det. Åhhh, vad självisk jag låter.. men jag ville att du skulle vara där! Bara att du, den sociala, skämtsama Agne, skulle varit där!
Anledningen varför det gör så ont att du är borta, är inte bara för att du är min pappa. Utan också för att vi var så lika! Jag har inte förstått det förens du dog. Men jag är otroligt social och frimodig och det var du med. Du hade dina Agne skämt, o jag ärvde dem. Du var så smart när det gällde människor, du såg människor och kunde bara vara så psykologis, jag vet inte, men du förstod människan. Jag har fått höra ifrån höger o vänster att de tycker att jag är likdan där också. Vi var så lika! Jag var verkligen pappas lilla flicka. Men nu är jag inte det.... MIn pappa är död... O JAG SAKNAR HONOM!!! det är naturlig.....
Så snälla säg inte någon gång mer att det skulle vara jobbigare för dig -som har bott med din pappa hela dit liv och känner honom ut o in- att minsta din pappa! Det är något hemskt att mista sin pappa eller mamma, oavsätt om man känner dem mer än någon annan. Det är något hemskt som händer när ens förälder dör! Det är som att någon/något äter upp ens känslor innefrån!
Jag känner sådan stor skillad på mig själv sen pappa dog. Jag har blivit mer innåtvänd och gråter knappt. Blir jag ledsen så blir jag tyst. Jag kan säga emot om jag blir arg, men blir jag ledsen så vänder jag mig innåt! Ena dagen äter jag som en gris, andra dagen äter jag inget alls. Vissa tycker t.o.m. att jag äter som en fågelunge.. Ja, jag är väl medveten om att jag förändras, kanske så medveten så att andra inte ens ser att jag förändras. MEn vet du en sak? Att mista någon gör så att man förändras. Och man förändras inte bara för att, utan för att man sörjer. För att det GÖR ONT ATT MISTA EN FÖREBILD SOM MAN HAR EFTERLIKNAT HELA SITT LIV!
Jag var lik min pappa, jag var mer lik honom till beteende och tänkande än min mamma och jag är lik mamma till utsidan. MEn jag var pappas lilla flicka, jag hade samma skämt som honom och jag tänker i det kognetiva mnsterna som han gjorde. Jag ÄR pappas lilla flicka. O när ens pappa försvinner o man får stå på egna ben, så gör det ont!
Så till alla som tror att det skulle göra ondare för någon som förlorade sin pappa o kände sin pappa bättre än vad jag gjorde och att pappan inte hade blivit frälst, ifall ni tror att det skulle göra ondare att mista någon bara för det så har ni fel!! Grymt fel! För det gör ont o man kan inte jämföra den här smärtan! Det enda jag vet är att det inte är lättare för mig som om det skulle vara för någon annan.
Frid,
Kommentarer
Trackback
