Krishantering.
Vart är jag i min kris kanske ni undrar? Jo, jag vet att jag är i slutet på reaktionsfasen men verkligen inte i början av bearbetningsfasen. Dock så vet jag vad som måste göras för att komma in i bearbetningsfasen.. Sluta klandra mig själv.. SMÄRTA!! Ja det var det......
Här är lite info om de olika faserna, LÄS!
Chockfasen (kan vara i några timmar eller under någon dag)
Den inledande reaktionen kallas chockfasen. Denna första omedelbara reaktion innebär att den drabbade med all kraft försöker hålla det som hänt ifrån sig. För att skydda sig känslomässigt sker en blockering som gör att personen inte kan ta emot intryck utifrån. En del kan reagera med gråt och skrik, kanske skratta hysteriskt och andra reagerar med fysiska symtom som hjärtklappning, yrsel eller illamående. Den krisdrabbade kan nu behöva omvårdnad och beskydd, beroende på vilka symtom som uppvisats. Lämna inte någon i chockfasen ensam, möjligheten att kunna ta in information är starkt begränsad. I detta skeende är det ännu för tidigt att prata om det som hänt.
Reaktionsfasen (kan vara i några veckor upp till flera månader)
Smärtan som händelsen förorsakat bryter nu fram med full kraft. Det går inte längre att hålla det inträffade ifrån sig. Den drabbade börjar förstå och inse det inträffade. Denna tid är också mer ångestladdad än tidigare faser. Att förstå och acceptera det som hänt innebär att man tvingas konfronteras med hela den psykiska smärtan. Den drabbade börjar förstå konsekvenserna av det som skett. Att ta till sig det som hänt kan kännas mycket tungt. Det är ett arbete som går framåt i en pendlande rörelse: mellan att förneka det som hänt och att ta in det.
Ena stunden kan den drabbade vara glad, se framåt med hoppfullhet, för att i nästa stund falla ner i en avgrund av ångest, hopplöshet eller ilska. Fysiskt denna period, kan man reagera med kroppsliga reaktioner, som att känna ett behov av att fly med hjälp av alkohol eller lungnande mediciner. Men sakta, undan för undan, sker en bearbetning. Smärtan kan hållas undan längre och tillförsikten blir allt mer framträdande.
Bearbetningsfasen (kan vara i ett halvår upp till ett år)
Nu börjar den drabbade kunna lämna det akuta skeendet av krisen bakom sig. Från att tidigare ha varit intensivt sysselsatt med det inträffade och det förgångna övergår den drabbade sakta till att kunna ägna sig åt nuet och framtiden. De starka försvarsreaktionerna, som till exempel idealsering och beroendeprojiceringen på andra människor, överges. Den drabbade slutar skuldlägga sig själv eller andra, och börjar se mer nyanserat på situationen.
För att krisen ska innebära att en människas liv berikas, krävs det att man överger verklighetsförvanskningarna och accepterar en sann bild av det som hänt, hur smärtsamt det än har varit. Då har erfarenheten gett en ny styrka och livskraft som gör att personen lever ett rikare eller mer intensivt liv i framtiden. Glädjen, respekten och ödmjukheten inför livet har fördjupats.
Nyorienteringsfasen (varar livet ut)
När någon tagit sig igenom och bearbetat krisens alla stadier och faser, kan denne gå vidare med det som skett. Minnet av upplevelsen kan vara borta, eller åtminstone vara under kontroll. En del saker kan aldrig glömmas men det går att försonas med det som skett. Den drabbade orienterar sig mot nya mål, värden och erfarenheter utan att förkasta det inträffade. Intresset för livet är åter riktat framåt.
Om någon misslyckas med att arbeta sig igenom krisen innebär det en begränsning, en inskränkning i livet. Denne kanske aldrig mer vågar vara nära eller helt lita på någon, personen kan bli bitter eller bära på ett ständigt hat mot någon eller något. Då har krisen begränsat individens sociala funktionsnivå. Tillfredställelsen i livet går förlorad och kan bytas mot isolering och bitterhet.
Frid.
