staty
asså... ja jag har förlorat min pappa, för en vecka sedan för att vara exakt! O ja, jag är ledsen men jag känner ändå att Jesus bär mig! Ja, jag lyssnar på mkt musik och ser på film för att jag vet inte vad jag ska göra, tiden har liksom stanat för mig! Det känns bara som att det var idag eller igår pappa dog! Ja så är det!
Men det blir inte lättare över att folk stirrar på mig! Det är som att jag är som en staty, jag ser ut på ett visst sätt, men sedan så kommer den ena efter den andra o bara står där o stirrar på mig? Precis som att de har i tanken: "Om jag stirrar tillräckligt länge så kommer den kanske röra på sig! Även om den är i sten..."
Det är som att just nu att.. ja, som att man ska stirra tillräckligt mkt för att kolla om jag ska börja gråta eller inte..
Det är så här överallt, om jag är i kyrkan så som om jag är i skolan. Så fort jag pratar med någon, eller går för att hämta något eller om jag ska in i ett rum där man ser: o där är Becca! ....
asså.. hur gör man i sådana här situationer? Vad ska jag gör? du som tittar på, vad ska du göra? andra anhöriga till pappa, vad ska de göra? vad gör vi?... ska vi bara låtsas som ingenting? ne, vi vill o kommer få sörja.. men tar det aldrig slut? o när vet man när man känner att jag är i chock, reaktion eller bearbetnings fasen? när vet jag att nu är det mest bra? Nu är min vardag tillbaka?.. vad gör jag?
jag är så förvirrad och jag letar efter min vardag och balans i mina känslor men det är sjukligt jobbigt!!! Jag kan inte sätta på en mask! Jag HATAR masker! jag menar, jag kan väl inte sätta på en mask som säger att jag är en annan människa? Att jag är glad när jag egentligen är ledsen? det går inte!!!! Jag är ledsen, låt mig vara det utan blickar, utan en masssssa kramar och allt annat!
jag orkar inte... JESUS<333333 tack för att du bär mig! Jag känner det! Men det är svårt ändå! Vad hade jag gjort utan dig? om jag tkr det är svårt även om du bär mig? vad hade jag då gjort utan dig?<3
fridens.
Men det blir inte lättare över att folk stirrar på mig! Det är som att jag är som en staty, jag ser ut på ett visst sätt, men sedan så kommer den ena efter den andra o bara står där o stirrar på mig? Precis som att de har i tanken: "Om jag stirrar tillräckligt länge så kommer den kanske röra på sig! Även om den är i sten..."
Det är som att just nu att.. ja, som att man ska stirra tillräckligt mkt för att kolla om jag ska börja gråta eller inte..
Det är så här överallt, om jag är i kyrkan så som om jag är i skolan. Så fort jag pratar med någon, eller går för att hämta något eller om jag ska in i ett rum där man ser: o där är Becca! ....
asså.. hur gör man i sådana här situationer? Vad ska jag gör? du som tittar på, vad ska du göra? andra anhöriga till pappa, vad ska de göra? vad gör vi?... ska vi bara låtsas som ingenting? ne, vi vill o kommer få sörja.. men tar det aldrig slut? o när vet man när man känner att jag är i chock, reaktion eller bearbetnings fasen? när vet jag att nu är det mest bra? Nu är min vardag tillbaka?.. vad gör jag?
jag är så förvirrad och jag letar efter min vardag och balans i mina känslor men det är sjukligt jobbigt!!! Jag kan inte sätta på en mask! Jag HATAR masker! jag menar, jag kan väl inte sätta på en mask som säger att jag är en annan människa? Att jag är glad när jag egentligen är ledsen? det går inte!!!! Jag är ledsen, låt mig vara det utan blickar, utan en masssssa kramar och allt annat!
jag orkar inte... JESUS<333333 tack för att du bär mig! Jag känner det! Men det är svårt ändå! Vad hade jag gjort utan dig? om jag tkr det är svårt även om du bär mig? vad hade jag då gjort utan dig?<3
fridens.
Kommentarer
Trackback
