01.32
Kl är nu 01.32 och jag sitter här. I dag (eller i morgon..) så är klockan 11 (eller 12 beroende på hur man ser det) och då är det Gudstjänst. Ser fram emot att höra våran u-pastor tala! Be There! Men just nu tänker jag på gårdagen (eller idag.. också beroende på hur man ser det.) och känner att jag har nog inte blivit så dissad på väldigt länge. Märklig kväll.
Sedan om man tänker på festen igår (eller idag) så var det synd att alla skulle klappa den där katten.. katthår överallt :/ Men så är det! Man kan inte begärna något utav någon annan när man är på en bondgård liksom! :P
btw,
Börjar tänka på den där astman jag har. Det har hänt så mycket i mitt liv pga den. väldigt lite gott, faktiskt inget gott, och mycket ont. Ibland undrar jag allt varför just jag fick den, den där sjukdommen som gör att jag inte kan gå snabbt och prata samtidigt. Eller äta och gå sakta samtidigt eller överhuvudtaget springa. Den där sjukdommen som har gjort att man har åkt ambulans x antal ggr, skrämt upp mina vänner och klasskompisar. Den där sjukdommen som gör att man kan inte göra vad som helst. Man är begränsad...
När mamma fick veta (när jag var 1 år gammal) att jag hade andnings svårigheter så skulle hon åka in till sjukhuset med mig. Jag kan inte ens förstå att när hon berättade för pappa att hon skulle in på KSS med mig så frågade han inte ens varför. Han frågade inte ens vad det var för fel på mig.
Jag har inte riktigt förstått det där. Varför sa han inget? Varför ryckte han på axlarna och lät oss åka. Han brydde sig inte.
När jag får träffa människor idag som inte bryr sig, de vet att något är fel men vet inte vad som är fel. Kanske uttrycker det som att de inte ska reagera eller fråga och ist visar att de inte bryr sig. Eller de som vet vad det är, de vet vad som är fel, men rycker på axlarna och går där ifrån. När jag ser det, då blir jag besviken. Varför inte ens säga frågan: "Varför?" Eller en annan fråga: "Har jag gjort något?"
Kanske kopplar jag till det som jag fick veta nu som 18 åring om pappa, kanske inte. Men jag menar, skulle inte du bli besviken om någon ryckte på axlarna och gick, inte brydde sig? Kanske inte besviken, kanske arg, ledsen eller smått irreterad? Vad vet jag hur du reagerar. Men jag blir besviken.
Förstår inte hur man inte kan bry sig om andra människor. Om man fattar att man har gjort fel och skiter i det, ja det förstår jag inte det heller! Hur kan man mä att göra så? Om du har ett svar, KOMMENTERA!
Jag pratar inte om någon speciell när jag skriver, jag bara skriver. Och om du känner att du blir arg över att läsa detta, kanske du borde tänka lite på varför du blir arg. Kanske du tar åt dig? Om det inte rör dig om ryggen av att läsa detta så kanske det är så att du bryr dig. Om du bryr dig så låt det vara en påminnelse.
Iofs, alla är inte perfekta. Man kanske inte kan se varendra människa i sin omgivning, men man kan åtminstånde försöka.
Sedan om man tänker på festen igår (eller idag) så var det synd att alla skulle klappa den där katten.. katthår överallt :/ Men så är det! Man kan inte begärna något utav någon annan när man är på en bondgård liksom! :P
btw,
Börjar tänka på den där astman jag har. Det har hänt så mycket i mitt liv pga den. väldigt lite gott, faktiskt inget gott, och mycket ont. Ibland undrar jag allt varför just jag fick den, den där sjukdommen som gör att jag inte kan gå snabbt och prata samtidigt. Eller äta och gå sakta samtidigt eller överhuvudtaget springa. Den där sjukdommen som har gjort att man har åkt ambulans x antal ggr, skrämt upp mina vänner och klasskompisar. Den där sjukdommen som gör att man kan inte göra vad som helst. Man är begränsad...
När mamma fick veta (när jag var 1 år gammal) att jag hade andnings svårigheter så skulle hon åka in till sjukhuset med mig. Jag kan inte ens förstå att när hon berättade för pappa att hon skulle in på KSS med mig så frågade han inte ens varför. Han frågade inte ens vad det var för fel på mig.
Jag har inte riktigt förstått det där. Varför sa han inget? Varför ryckte han på axlarna och lät oss åka. Han brydde sig inte.
När jag får träffa människor idag som inte bryr sig, de vet att något är fel men vet inte vad som är fel. Kanske uttrycker det som att de inte ska reagera eller fråga och ist visar att de inte bryr sig. Eller de som vet vad det är, de vet vad som är fel, men rycker på axlarna och går där ifrån. När jag ser det, då blir jag besviken. Varför inte ens säga frågan: "Varför?" Eller en annan fråga: "Har jag gjort något?"
Kanske kopplar jag till det som jag fick veta nu som 18 åring om pappa, kanske inte. Men jag menar, skulle inte du bli besviken om någon ryckte på axlarna och gick, inte brydde sig? Kanske inte besviken, kanske arg, ledsen eller smått irreterad? Vad vet jag hur du reagerar. Men jag blir besviken.
Förstår inte hur man inte kan bry sig om andra människor. Om man fattar att man har gjort fel och skiter i det, ja det förstår jag inte det heller! Hur kan man mä att göra så? Om du har ett svar, KOMMENTERA!
Jag pratar inte om någon speciell när jag skriver, jag bara skriver. Och om du känner att du blir arg över att läsa detta, kanske du borde tänka lite på varför du blir arg. Kanske du tar åt dig? Om det inte rör dig om ryggen av att läsa detta så kanske det är så att du bryr dig. Om du bryr dig så låt det vara en påminnelse.
Iofs, alla är inte perfekta. Man kanske inte kan se varendra människa i sin omgivning, men man kan åtminstånde försöka.
Kommentarer
Trackback
